Somewhere over the rainbow....

Egentligen svårt att förklara hur man känner när någon går bort. Går bort... Vart går man egentligen. Jag hoppas till ett finare ställe.
Ett ställe där man kan bli ung i kroppen och inte känna sina ömmande leder och onda ben. Ett ställe där man kan känna sig stark. Ett ställe där man åter kan höra människors skratt, gråt och sång. Ett ställe där man kan vara sig själv, precis så som man var när allting var som bäst. Ett ställe där man åter får träffa sin älskade. Ett ställe där man kan leva igen...

Jag önskar att man kunde ha fått önskat honom trevlig resa eller lycka till på färden, men jag behöver inte det. Han har varit omringad av människor som brytt sig om honom, älskat honom och som de redan har önskat honom lycka till. Jag är både lycklig och sorgsen. Sorgsen över att en vacker människa, som när han var sitt rätta jag var stark, vis och hade mycket att berätta för oss oerfarna. Lycklig över att han äntligen slipper ur den kropp som inte längre fungerar som den borde, och lycklig över att han slipper ur sängen där han ändå inte passar att ligga.

Till Morfar Erik.
Det finns ett land bortom tankarnas tankar
Ett land där man kan känna vinden i håret och sand mellan tårna
I landet bortom tankarnas tankar är naturen oändlig och djuren är fria och släppta ur hagen
Där kan man åter se hur fötterna dansar och känna skrattet i magen

Det finns ett land bortom tankarnas tankar
Ett land du känner igen och som är skapat för dig
I landet bortom tankarnas tankar är inget för svårt och kroppen känns lätt
Där kan man se tillbaka på allt som varit, och allt som känts rätt

Du finns nu i landet bortom tankarnas tankar
Ett land där du inte längre känns tung och stel utan rörlig och lätt
I landet bortom tankarnas tankar är alla beslut redan tagna
Där finns inga svåra val och alla dina problem och rädslor slagna

I landet bortom tankarnas tankar nu du finns
och det är allt det starka och fina i dig vi för alltid minns

Hanna Stjernström 2009-08-31